Chapter 6. - I miss you
Previously:
Jag slog knytnäven hårt mot ratten och svor tyst för mig själv. Jag ska hitta henne och få ha henne i min famn igen. Ingen skulle få ta det jag älskade mest ifrån mig, och då menade jag ingen. Jag satte i nyckeln i tändingen och vred om. Allt jag kunde tänka på nu var att få tillbaka Savannah.
Hela mitt huvud dunkade av smärta och en massa tankar som snurrade runt i mitt huvud. Bl.a om att jag kanske aldrig skulle få se Savannah, mitt livs kärlek, igen vilket gjode så att smärtan dubblades en aning. Jag svängde upp på uppfarten till mitt hus och hoppade fort ut ur bilen. Allt jag behövde nu var en huvudvärkstablett och Savannah, men som alla vet så kommer aldrig jag att få henne tillbaka då Savannah's pappa är mycket listigare än mig och har antagligen åkt långt härifrån så jag inte ska hitta dem.
Jag tog ut alvedon-asken från skåpet och tog ut en alvedon som jag sedan svalde. Trött började jag gå mot trappan som ledde till övervåningen där mitt rum låg då jag behövde sova på saken med planen och allt. Det kändes som en evighet men slutligen stod jag framför min säng som jag la mig raklång på. Jag sket i att ta av mig kläderna då jag inte tyckte det behövdes. Tröttheten tog fort över mig och jag somnade nästan direkt.
Trött slog jag upp ögonen och kollade på klockan som stod bredvid sängen på nattusbordet och den visade: 11:28. Idag gällde det. Idag skulle jag hitta henne och få tillbaks henne, men först måste jag komma på en plan. Mitt i tänkande hörde jag ett lågt kurrande från min mage som bara kunde betyda en sak. Jag var hungrig. Men jag hade ingen tid för att äta någon frukost. Men så plötsligt kom jag på det; Savannah hade ju sin mobil med sig så jag skulle kunna sms:a henne och fråga var dem var påväg. Min hand åkte fort ner i fickan för att fiska upp min mobil. Jag började knappa in ett sms.
Till: Babe
I miss you.
Var det de bästa jag kunde komma på? Men skickat är skickat och just nu var ju det ända jag ville var att hon skulle svara så vad jag skrev hade egentligen inte så stor betydelse. Efter några minuters otålig väntan vibrerade min mobil. Hoppfullt kollade jag vem det var som skrivit och när jag såg vem det var höjdes mina munngipor.
Från: Babe
I miss you too.
"I miss you too."
Hon hade sin mobil på sig som var ett plus i kanten. Bara inte hennes pappa skulle ta hennes mobil ifrån henne, för då kommer jag aldrig kunna hitta henne. Skulle jag våga ringa henne eller skulle jag inte våga riskera att jag gjorde så att hennes pappa tog mobilen av henne? Det fick återstå till senare då jag måste komma på en plan nu.
Savannah's perspektiv:
Jag och min pappa hade stannat utanför en stuga som såg övergiven ut, men ändå inte. Den såg väldigt fräsch ut för att vara övergiven så någon måste ju äga den och ta hand om den. Min pappa hade direkt sagt åt mig att gå in på "mitt" rum. När vi kommit in i stugan lade jag märke till att allt var lika fräsch på insidan som utsidan.
När man kom in i ''mitt'' rum var det första man såg var ett stort fönster som vette ut över baksidan av stugan och till höger om dörren var det en dubbelsäng som det låg massor med kuddar på. Jag lade mig i sängen och jag somnade väldigt fort.
Marvin's perspektiv:
Jag vet att de kanske inte var rättvist att dra med Savannah hit, men de var för hennes eget bästa då hennes så kallade pojkvän inte fattade att han skulle hålla sig undan från henne. Vi behövde bara stanna här i några veckor och sen kan hon komma tillbaka till skolan igen och till sina vänner. Jag behövde bara se till att hennes pojkvän tror att det är slut mellan dem, så att han inte söker upp henne igen. Förhoppningsvis lyckas jag få han att flytta så dom aldrig mer träffas, men sån tur tror jag inte att jag kommer att ha.
Jag gick in i köket och gick fram till diskbänken för att ta ner en bricka. När brickan stod klar på bordet med en lite frukost på tog jag den med mina händer och börja styra mina steg mot övervåningen där Savannah's rum ligger. Jag gick upp på hennes rum och knackade på dörren, när hon inte sade ''Kom in'' gick jag bara in. Savannah låg på sängen och sov, men vaknade till när dörren gnisslade. Hon kollade på mig med stora söndergråtna ögon med en arg blick.
Jag lade brickan på hennes skrivbord och satte mig bredvid henne i sängen.
"Du... Jag vet att du kanske hatar mig just nu, men jag gjorde de faktiskt för ditt eget bästa. Han är ingen bra kille för dig och det vet du." Savannah slog upp blicken och borrade in sina ögon i mina.
"Och hur fan vet du det? Hah! Jag älskar honom... Han är anledningen till varför jag går upp varje morgon och går till skolan. Utan han skulle jag ruttna i min säng. Han är alltid där för mig som du inte är. Du vet inte ens när jag fyller eller hur gammal jag är så du ska fan inte gå runt och säga "Han är inte bra för dig" för det vet du inte ett skti om!" Fräste Savannah till svar.
Jag andades in några djupa andetag för att lugna ner mig så jag inte skulle få ett utbrott.
Jag andades in några djupa andetag för att lugna ner mig så jag inte skulle få ett utbrott.
"Snälla Svannah, inse det faktum om att Justin är en farlig kille. Han röker och han är med i kriminella gäng som dödar och tjänar pengar på droger. Såna killar ska man hålla sig borta ifrån om man är som dig."
"Snälla Savannah, snälla Svannah...", härmade hon mig med en överdriven röst. "Jag vill för i helvete inte vara snäll! Jag är med vem fan jag vill! Du kan inte längre bestämma över mig för jag är 18år nu!" Skrek hon.
"Vi pratar mer senare. Ät din frukost nu så kan du gå och ta en dusch så kan vi göra något tillsammans sen som en far och dotter... Vi kan pyssla, cykla. Du väljer." Sade jag och gick ut ur Savannah's rum.
Savannah's perspektiv:
Gubbjävel som inte fattade ett skit. Han förstörde mitt liv. Jag måste ringa Justin och det är nu. Jag lade ifrån mig boken och tog upp min mobil som jag gömt under madrassen. Jag slog in Justins nummer och efter några få signaler hörde jag en välbekant röst svara:
"Svannah, du lever!" Det kändes som en evighet sedan jag hörde Justins röst.
"Justin..." Jag kände hur mina tårar börja bränna bakom ögonlocken.
"Babe, mår du bra? Han har väl inte gjort dig illa, va? För om han har det ska jag slå ihjäl han för ingen får röra min baby!"
Allt jag kunde tänka på var Justin's underbara röst. Äntligen fick jag höra den igen. Jag vet inte hur länge Justin satt och bara pratade för efter ett tag så frågade han:
Allt jag kunde tänka på var Justin's underbara röst. Äntligen fick jag höra den igen. Jag vet inte hur länge Justin satt och bara pratade för efter ett tag så frågade han:
"Babe, är du kvar?" Och jag svarade ett lätt "Mm" och så fortsatte han att prata på. De var så skönt att bara sitta och höra på hans röst. Allting kändes så bra just nu. Mitt i mitt tänkande hörde jag hur någon var påväg upp för trappan. Fan... Pappa.
"Justin... Min pappa kommer måste lägga på! Älskar dig." Jag han lagom höra "Okej, hejdå. Älskar dig med" innan jag lade på. Jag gömde mobilen snabbt under kudden.
"Men Svannah du skulle ju äta din frukost och gå och duscha." Sade min pappa och kollade på mig.
"För det första vill jag inte ha någon frukost och för det andra så vill jag inte vara med dig." Svarade jag och tog upp en bok som jag lagt på sängbordet och började läsa i den. Jag hörde hur min pappa smått suckade för sig själv och gick. Jag väntade tills jag var riktigt säker på att han var nere innan jag tog fram mobilen igen. 4 nya sms från Justin. Jag tog upp ett och börja läsa.
Från: Justin
Babe... Jag vet att du inte får säga det, men var är du någonstans? Snälla svara...
Från: Justin
Fast vänta du kanske inte vet vart ni är då de var mörkt ute när ni åkte dit, så de är ingen idé att du ens svarar.
Från: Justin
Babe, lever du? Hallå! Snälla svara... Eller vänta, din pappa kanske tog din mobil. Isf, fuck him.
Från: Justin
I love you.
Jag log smått för mig själv. Han var bara för gullig. Jag började knappa in ett svar och skicka sedan iväg det och lika snabbt fick jag ett svar tillbaka.
Från: Justin
Så... Du vet inte vart ni är alltså? Fan också.
Till: Justin
Nej inte precis... Tror inte det. Sry.
Från: Justin
Snälla! Skriv vart den ligger. Plz baby.
Till: Justin
Tyvärr.
Jag fick bara ett "Okej" tillbaka, mera skrev han inte.
Jag lade undan min bok och började tänka på alla fina minnen när jag var liten... I wos young. I was happy.
Allt var ett rent helvete just nu. Min pappa hatade jag mest av allt. Han var som död för mig. Jag tror faktikt jag aldrig hatat någon så mycket som jag hatar han.
Efter ett tag hörde jag hur någon kom in i mitt rum så jag vände mig om. Där stod min pappa lika glad som vanligt. Hur fan kan han vara så glad när hans egen dotter håller på att ruttna bort sakta med säkert? Såg han inte att mitt hjärta var i tusen bitar? Om min dotter skulle mått som jag mår just nu skulle jag göra allt för att hon skulle börja må bra igen, men min pappa bara log och såg så jävla glad ut så jag bara vill spy över honom.
"Ser att du inte röst din frukost än, men jag tänkte bara fråga om du vill följa med ner och spela något spel för att gå ut är ju inte direkt läge att göra nu." Sade han med en lung ton och log ännu större precis som om att han visste att jag mådde skit och ville förvärra allt.
"Nej. Jag ska stanna här på mitt rum och försöka tänka att allt bara är en dröm för att kidnappa sin dotter är inte det normalaste!" Svarade jag irriterat tillbaks.
Min pappa höjde bara på ögonbrynen och kollade häpet mot mig.
Min pappa höjde bara på ögonbrynen och kollade häpet mot mig.
"Men lilla gumman... Nu är det ju så att de är skillnad på att rädda och kidnappa. Jag rädda dig från ett monster som försökte våldta min dotter och föra bort henne ifrån mig." Svarade han med en lugn ton.
"Rädda?! Från ett monster?! Du är ju för fan sjuk i huvudet! Han försökte inte alls att våldta mig! Ser de ut som om att han har gjort det eller?! Hah! Nej, det gör de inte för att han skulle aldrig göra nått sånt mot mig! Vet du vaför? Jo, för han har ett hjärta som inte du har!" Skrek jag till svars. Jag kände hur tårarna hotade att rinna ner vilken sekund som helst.
"Vet du vad? Jag är jävligt trött på din attityd unga dam! Du får vara glad att du ens lever fortfarande för jag skulle bara kunna hämta pistolen jag har med mig överallt för att kunna skydda dig ifrån det där monstret!" Skrek nu min pappa. Jag fattar inte hur han kunde säga så. Min egna pappa sa att han kunde döda mig. Fan honom. Jag måste ringa Justin och säga att han inte kan komma. Jag stod stilla ett långt tag på samma plats för när jag kommit tillbaks till världen igen var min pappa borta. Att jag hata han förut var en underdrift från nu. Han var mer än död för mig. Jag gick till min säng och la mig raklång över den... Den tomma känslan inuti mig börja fösvinna när jag tänkte på Justin. Jag kollade på klockan som hängde på väggen. Den visade 21:45. Jag måste ringa Justin. Om han nu ville komma och rädda mig kan han få komma hit om han vill. Jag tänkte ringa honom och säga var vi är. Jag vill inte spendera en enda sekund till med min såkallade pappa, även om jag riskerade mitt liv. Jag leta upp min mobil under madrassen och slog in hans nummer. Det gick bara fram några signaler innan Justin svara:
"Tänkte precis ringa dig... Det är en sak jag måste säga." Svarade Justin. Just när han sa att han måste säga en sak stannade mitt hjärta. Jag visste det. Han skulle göra slut... Jag kände hur några tårar rann ner för min kind. Jag började smått hulka.
"Babe?! Vad är det? Snälla svara mig, Savannah!" Justin måste ha hört mig gråta då han lät helt förtvivlad att jag bara satt helt tyst och grät.
"J-jag visste d-det. D-du vill g-göra slut." Snyftade jag fram.
"Vad pratar du om? Jag skulle aldrig lämna dig och de vet du! Jag älskar dig." Det blev inte direkt bättre när han sade att han älskade mig för han fick mig bara att gråta ännu mer fast mer av glädje fast även av smärta då jag inte får sitta bredvid han när han sade det. Justin försökte med allt för att trösta mig, men jag grät bara mer och mer, men efter ett tag så fick Justin mig att sluta, men lite var de också för att jag var helt tom på tårar.
"Babe... Det jag skulle säga var att jag kommer inatt för att rädda dig. Säg bara var du är." Sade Justin. Jag vet inte om jag andades eller inte för allt bara stanna. Jag kunde varken säga nått eller röra på mig. Det var som om att Gud hade tryckt på en knappt så hela jorden stanna.
Jag sade var den var men ångrade mig när jag sagt det. Jag kom på att det inte bara var mitt liv som jag riskerade, utan Justins också...
"Nej förresten! Kom inte! S...Snälla du!" sade jag, min röst var nära på att spricka.
"Nej förresten! Kom inte! S...Snälla du!" sade jag, min röst var nära på att spricka.
"Babe. Jag har gjort mycket värre saker så jag tror jag kommer att klara att kunna smita in och sen rädda dig utan att din farsa kommer att märka nått." Sade Justin precis som om att det var självklart.
"D-det är j-just det du i-inte kan." Sade jag lite lågt då min röst var nära på att spricka igen.
"Jo. Det är just det jag kan och jag ska lyckas!" Sade Justin lite mer argt nu då han inte alls var glad över att jag sa vad kan och inte kan göra.
"Justin! Lyssna på mig... Han kommer att döda både mig och dig om du kommer hit! H-han har r-redan hotat med att döda m-mig." Sade jag, men det sista sade jag lägre då jag visste att Justin skulle få ett utbrott.
"OM HAN RÖR DIG MINSTA LILLA KOMMER JAG ATT SKÄRA HALSEN AV HAN!" Skrek Justin i luren så jag var tvungen att ta den lite längre ifrån örat för att inte bli döv.
"Snälla Justin ta det lugnt! Han har satt upp övervakningskameror över hela huset och några vid grinden så det kommer inte att bli lätt." Sade jag med en sansad ton.
"Jag kommer att komma in på ett och ett annat sätt, men hur vet jag inte..."
Vi vet att de kanske inte var de bästa vi skrvit, men man måste ju alltid ha nått emellan de som är bra så man vet vad som händer osv. :)
Länge sen vi skrev, vi vet! Det var har vart en massa med skolan osv... MEN vi ska försöka förbättra oss. Vi ska försöka lägga ut ca. 1 kapitel i veckan eller varranan vecka.
Trackback
