Chapter 4. - Thoughts

Previously:

"See you." Sade han och gav mig ett leende.

Han hoppade ut ur fönstret och jag lade mig ner på sängen. Hur länge skulle vi lyckas hålla vårat förhållande hemligt för pappa? Jag kan inte ljuga länge till, men jag gör det bara för vårat eget bästa. Pappa skulle bara tro att Justin kommer slänga mig som om jag vore sopor när han är klar med mig, men Justin är inte en sådan kille. Jag suckade för mig själv.


Jag vände på mig och kände något varmt, jag flyttade närmare det varma och lutade huvudet mot det. Plötsligt kände jag en hand på huvudet och ett viskande i örat. 
"Godmorgon sleepyhead." Shit, jag låg i någons famn.
Jag slog upp ögonen fort i ren panik, men blev lugn när det bara var Justin som låg bredvid mig i sängen. Han log mot mig. Jag satte mig upp och sträckte på mig. 
"Nej, babe. Gå inte, du kan ligga kvar i min famn." Sade han och gav mig valpblickar. 
Jag skakade på huvudet. 
"Min pappa kan upptäcka dig när som helst." Sade jag. 
Jag gick till byrån och tog fram ett par grå mjukisbyxor, som jag sedan satte på mig. 
"Hur kom du ens in hit?" Frågade jag förvånat samtidigt som jag tog på mig mina bruna uggs. 
"Fönstret." Svarade han. 
Jag gick och satte mig bredvid honom i sängen. 
"Jag är ledsen men du måste tyvärr gå." Han sträckte sig fram och kysste mig på pannan. 
"Okej då, men ring sedan om du vill." 
Jag höjde på ögonbrynen. 
"Jag kan inte vara ute hela natten om du trodde det, det är skola imorgon." 
Han flinade och skrockade till.
"Det är lördag, varför annars har inte ditt alarm ringt? Om du kollar på klockan ser du att den är 10." 
"Jaja, men jag kanske ringer sedan. Men nu måste du gå innan pappa kommer." Sade jag. 
Vi ställde oss upp och gick fram till fönstret. Han öppnade det och sedan kysste han mig hejdå. När han hoppat ner ställde jag mig vid fönstret och vinkade, jag stängde inte fönstret förrän han gått iväg. När jag stängt fönstret knackade pappa på dörren. Jag suckade tungt. 
"Vad är det?" Frågade jag irriterat. 
"Inte den tonen till mig!" Snäste han åt mig. 
Han öppnade dörren och stirrade på mig, han var sur. 
"Rektorn ringde nyss, tydligen så var du sen till skolan igår." Sade han och stirrade in i mina ögon.
"Men--" Började jag men avbröts. 
"Vänta, jag var inte klar." 
Jag suckade och höjde på ögonbrynen, och försökte att kolla överallt förutom på han. 
"Du och någon annan kille var sen, ni kom till skolan tillsammans. Han sade att ni hade sagt att ni hade försovit er, men du var inte hemma den natten." Började han. Jag kände på mig var det här skulle leda till. Utegångsförbud...
"Var du med den killen? Enligt rektorn är han ingen bra kille. Umgås inte med honom något mer, okej?!" 
"Men papp--" 
"Nej, Savannah. Inga men! Du har utegångsförbud." Sade han med sträng röst. 
Innan jag hann komma med någon protest hade han lämnat rummet. Jag gick och satte mig på sängen och tog upp min mobil som låg på nattusbordet och skicka iväg ett sms till Justin.

Till: Justin
Kommer inte kunna träffa dig ikväll då jag har fått utegångsförbud...
 
Efter bara några sekunder efter plingade min mobil till och jag hade fått ett svar.
 
Från: Justin
Fuck. Jag visste att din pappa skulle komma på oss... Vad ska vi göra nu?
 
Ja. Frågan var vad vi skulle göra nu. Aldrig att jag skulle klara mig utan Justin då han var mitt allt. Just nu vill jag bara rymma hemifrån med honom. Nej, Sluta tänka så Savannah... Men pappa visste ju inte att det var Justin, jag kan bara kom upp med en ursäkt. Som att vi träffades på vägen till skolan, fast jag hatar att ljuga men vad för annat val har jag?

Justin's perspektiv:
Fan. Jag visste att det här skulle hända. Hennes pappa blir allt mer misstänksam, snart kommer han att komma på oss. Snart räcker inte Savannah's lögner till, de blir allt dåligare och hon tycker inte ens om att ljuga för sin pappa. Jag förstår att hennes pappa skulle vara emot vårat förhållande om han kom på det, jag har själv tänkt tanken att jag inte är bra för henne. Men man måste kämpa för kärleken, thats it! Men, oavsett vad hennes pappa säger är det nog dags för sanningen. Tyvärr är det så. Men, inte riktigt än, jag och Savannah måste ha en plan över hur vi ska göra. Men nu har hon fått utegångsförbud, så enda sättet att träffa henne är att komma till hennes hus. Min mobil plingade till, ett nytt sms från Savannah antagligen. Jag tog upp min iPhone och läste.

Från: Babe 
I have nooo idea... BTW så vet pappa faktiskt inte att vi är tillsammans. Jag kan komma upp med någon lögn, hur mycket jag än hatar att ljuga rätt upp i ansiktet på honom. Men vi ses ju i skolan imorgon, right?

Jag suckade för mig själv, vårat förhållande borde inte vara så hemligt. Jag och Savannah hade inte behövt smyga omkring, och då hade inte hon behövt ljuga för sin pappa. Men nu är det som det är. 
Jag bestämde mig för att åka till Savannah trots allt, fast risken att hennes pappa skulle upptäcka mig var stor. Jag lade ner mobilen i fickan och stängde av TV:n, sedan gick jag ut till bilen och startade motorn och började köra till Savannahs hus.

När jag såg en skymt av hennes hus parkerade jag bilen på sidan av vägen. Jag tog ur nycklarna och klev ur bilen. Det började bli mörkt ute, och solen höll på att gå ner. Jag låste bilen och började gå till huset. När jag kommit fram till den gigantiska muren som gick runt huset, letade jag efter ett bra ställe att klättra upp på. Att gå genom grinden skulle vara för farligt. Jag hittade ett bra ställe och började kräla mig upp, när jag hörde ett harklande. Jag kollade åt sidan, därifrån harklandet kom ifrån för att se vem som gjorde det. När jag såg vem det var svor jag för mig själv och hoppade ner. Jag drog fingrarna frustrerat genom håret. Fan i helvetes jävla skit.

Lååång tid det tog med att lägga upp ett nytt kapitel då... Förlåt men vi båda har varit sjukt upptagna och allt. Kapitlet blev kort, men vi vill ju inte avslöja vem som harklade.





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback