Chapter 7. - Savannah?

Previously:
 "Justin! Lyssna på mig... Han kommer att döda både mig och dig om du kommer hit! H-han har r-redan hotat med att döda m-mig." Sade jag, men det sista sade jag lägre då jag visste att Justin skulle få ett utbrott.
"OM HAN RÖR DIG MINSTA LILLA KOMMER JAG ATT SKÄRA HALSEN AV HAN!" Skrek Justin i luren så jag var tvungen att ta den lite längre ifrån örat för att inte bli döv.
"Snälla Justin ta det lugnt! Han har satt upp övervakningskameror över hela huset och några vid grinden så det kommer inte att bli lätt." Sade jag med en sansad ton.
"Jag kommer att komma in på ett och ett annat sätt, men hur vet jag inte..."

Tyst satt jag och körde igenom Stanfords gator påväg mot Savannahs sommarstuga där dem höll hus. Jag hade lätt letat igenom varenda register efter var dom kunde befinna sig, och hade till slut hittat en bostad med pappans namn. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Snart så skulle jag få träffa min babe igen, men det kunde lika gärna sluta med att Savannahs pappa kom på mig och om han gjorde det skulle allt vara kört. Det här var mina sista chans för mig att få tillbaka min Savannah.
 
Efter att ha kört ett bra tag såg jag något beigeaktigt långt borta, det såg ut att vara ett hus, men det var omöjligt att se i mörkret härifrån. Jag körde fram och GPS:en började prata och berättade att jag nått min destination. Jag stannade bilen några meter ifrån den enorma grinden så Savannahs pappa inte skulle se min bil. Stugan var rätt  så liten med vad som såg ut som två våningar. Huset såg ut att vara beige men det var svårt att se i mörkret. Runt huset fanns en hög stenmur. En övervakningskamera rörde på sig i mörkret vid grinden. Jag stängde av motorn och fiskade upp min mobil och letatde upp Savannahs nummer i kontaktlistan. Babe lyste upp på skärmen och det började gå fram signaler och snart så hördes det en välbekant röst i andra änden.
 
"Snälla Justin... Kom inte hit." Snyftade Savannah fram.
"Sorry, men är redan utanför." Sade jag och väntade på att Savannah skulle svara, men det gjorde hon inte utan hon började bara att gråta ännu mer. Fan.
"Snälla Justin! Åk iväg igen... Jag vill inte se dig bli dödad."
"Baby. Jag gör det här för att rädda dig... Du måste göra som jag säger..." Sade jag och började berätta hur jag lagt upp min plan. Allt Savannah lyckades få ur sig var ett lätt "Okej" och sen så la hon på.
Jag hoppade ut hur bilen och började smyga åt andra hållet än vad grinden var. När jag nått baksidan såg jag mig omkring för att vara säker på att det inte fanns några fler övervakningskamera, och det gjorde det inte. Jag började kolla mig runt om och såg att det stod en ganska hög sten precis vid muren. Vilken idot som inte tagit bort en stor sten precis vid muren tänkte jag när jag började klättra upp på muren. Väl uppe såg jag ner och insåg att det var ganska långt ner till marken, men allt för Svannah. Jag hoppade ner från muren, oturligt nog gjorde jag illa foten och råkade göra ifrån mig ett skrik av smärta. Hela min värld stannade när jag hör Savannahs skrik eka ut över bakgården.
"JUSTIN!" Skrek Savannah förtvivlat. Jag vände mig fort om och såg hur hennes pappa riktade en pistol mot mig.
"Jävla missfoster..att du inte fattar att du ska låta henne vara!" Skrek hennes pappa. Jag spände min blick i hans ögon.
"Fan heller!" Spottade jag giftigt ut. Jag kollade på Savannah som stog förtvivlad vid sin fars sida... Blicken som hon gav mig var inte den blick jag ville att hon skulle ge mig. Hennes blick speglade rädsla, men ändå hat. What the fuck?
"Jag fattar inte hur du kunde... Du kom fast jag sa att du inte skulle!" Sade hon och slet blicken ifrån mig.
"Vad är det du pratar om?" Fick jag ur mig.
Hennes pappa puttade bak henne och viskade något i hennes öra. Sekunden efter sprang Savannah in i stugan.
"Det hon menar är att det är slut mellan er! Du först bara henne... Du gör så hon hamnar i fara!" Skrek hennes pappa. Jag vet inte om det bara var jag som försvann från medvetandet eller om hela jorden stannade, men allt stod stilla när hennes pappa yttrade dom få orden "Det hon menar är att det är slut mellan er" Jag vet inte hur länge jag stod där men när jag väl hittade tillbaka var han borta... Borta för gott.
 
Savannahs perspektiv:
Allt var min pappas fel. På grund av han var jag tvungen att ljuga. Ljuga om att jag inte längre ville ha Justin, men det ville jag. Varenda cell skrek efter honom, men han förrådde mig. Han kom fast jag sa att han inte skulle. Min pappa hade misstänkt allt och visste att Justin skulle komma och rädda mig. Det var då han sa stopp med vårat förhållande, stopp på riktigt. Jag fick inte längre träffa den jag älskar mest av allt på grund av att Justin inte lyssnade på mig. Jag vet att han ville gott, men om han bara lyssnat på mig skulle vi fortsätta kunna vara tillsammans och kanske tillslut kunna ha ett normalt förhållande. Min mobil pep till. Ett nytt sms lyste på skärmen.
 
Från: Justin
Om det är såhär du vill ha det så visst, fine du slipper mig. Hoppas du kommer ha ett bra liv utan mig med din så kallade pappa.

Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det gjorde ont att behöva ta farväl av Justin på det där sättet, men som min pappa sa: Jag kommer alltid att finnas där för dig. Och det gjorde han. Bortsett från Justin som inte ens lyssnade på mig. Jag såg hur min pappa vände blicken mot mig, men sen vände tillbaks den mot vägen då han anntagligen såg att jag inte var på humför att att prata.
 
Justins perspektiv:
Fan helvetes jävla skit. Jag visste att det skulle sluta såhär. Savannah skulle vakna upp till verkligeheten och inse att jag är för farlig för henne. Jag skulle lyssnat på henne och inte kommit inatt för att rädda henne. Allt är mitt jävla fel. Jag svängde upp på min uppfart och hoppade snabbt ut ur bilen. Jag gick in i huset. Nycklarna slängde jag på bordet vid dörren och gick jag till köket och öppnade kylskåpet. Jag tog ut en öl som jag sen öppnade och halsade i mig. Smärtan i foten hade gått över, istället var det hjärtat som smärtade. Jag fiskade upp min mobil för ungeför tusende gången idag och letade upp ett nummer jag inte ofta ringer. Det gick fram några signaler tills en bekant röst svarade.
"Ey, Bieber! Vad är det som får dig att ringa mig!?" Skrek Jack i luren för att överrösta den höga musiken i bakgrunden.
"Tänkte fråga om du visste till någon bra fest här i stan." Sade jag enkelt och hörde hur Jack började prata med någon.
"Det är okej att du kommer hit." Sade Jack och beskrev vägen dit. Jag tog mina bilnycklar och gick ut och satte mig i bilen och körde enligt vägbeskrivningen. Musiken hördes långa vägar innan man ens kommit nära. Ljudnivån var på max och många stod utanför huset och dansade. Jag hoppade fort ut hur min bil och började styra mina steg mot ingången. Min blick vandrade mellan alla tjejer som stod vid ingången. Vissa såg riktigt snygga ut och vissa av dom var säkert ett bra ligg. Men ikväll skulle det inte bli något ligg utan bara ha gott sällskap med en massa öl. Jag kände inte för något annat. Jag behövde bara glömma bort Savannah och smärtan för en sekund. En man stod vid ingången som kollade misstänksamt på mig när jag ställde mig bredvid han.
"Och du är?" Började han.
"Jag är Justin Bieber, vän med Jack som äger denna fest." Sade jag så vänligt som möjligt fast jag inte alls var på humör för att vara artig. Han kollade en stund på mig inann han sade ett lätt "Okej" och släppte in mig. Väl inne kollade jag mig runt mellan alla svettiga männsikor som stod i en hög i mitten utav rummet och dansade för fullt. Musiken donade i mina öron. Jag såg en skymt utav Jack som trängde sig fram mellan folkmassan. När han stod framför mig log han ett stort leende.
"Välkommen brother. Ölen är i köket, varsågod att ta för dig." Skrek Jack ut och pekade mot en dörr åt höger. ''Var är bruden din?'' Jag valde att inte svara på frågan utan gick bara in i köket. Inne i köket var det inte många. Bara några fåtal som stod och pratade och vissa som stod med tungorna i varandras munnar. Äcklat kollade jag mig runt och hittade tillslut bordet med all spit och öl på. Jag gick fram till det och kollade runt på bordet för att se om jag hittade något jag ville ha när någon harklade sig.
"Vill du ha något särskilt?" Hörde jag en tjej fråga. Jag kollade upp och såg en snygg blond tjej stå framför mig. Hon kollade in i mina ögon med sina isblå och log ett sött litet leende. Som hon såg ut så såg hon ut att vara en 11:a av 10 lätt. Det är inte ofta man hittar någon som är över 10, men hon var det. Men hon såg inte bättre ut än Savannah. Shit, jag måste sluta tänka på henne.. Jag log ett falskt leende mot henne.
"Överraska mig." Sade jag och blondinen hällde i en massa olika saker i en röd pappersmugg.
"Här." Sade hon efter ett tag och räckte mig glaset. Jag svepte snabbt i mig innehållet. Det smakade rätt så bra, och jag kände efter varje sekund som gick att smärtan sakta gick bort. Tjejen kollade imponerat på mig och log sedan. Jag fick inte ur Savannahs skratt från mitt huvud, jag behövde en distraktion. Så jag tog tjejens hand och började leda henne mot dansgolvet och frågade om hon ville dansa. Hon fnittrade ut ett ja. Och så var festen igång.
 
Snubblandes ut ur huset lyckades vi ändå ta oss ut och gå mot vägen för att ta en taxi hem till mig. Natten hade varit full med kyssar och dans, och Nina som tjejen tydligen hette var lätt att få hem. Hon var inte alls som Savannah, hon var olik på alla sätt och vis men jag orkade inte bry mig. Hon var precis det jag letade efter just nu, en distraktion. Hon verkade inte bry sig om att jag utnyttjade henne, hon själv såg ut som en slampa. Väl framme vid vägen vinakde jag in en taxi som vi sen satte oss i. Jag sade vart vi skulle och taxin började åka. Efter ett tag stannade den utanför mitt hus. Jag gav taxiförararen pengar och jag och Nina gick in i huset. Inne i huset tryckte jag upp Nina mot vägen och började kyssa henne mjukt på halsen. Ett lågt fintter lämande hennes mun.
"Let's do this" Andades Nina ut mellan kyssarna.
"Ja." Svarade jag lätt och tog tag i hennes lår och bar upp hennne och började gå mot övervåningen.
 
Svannahs perkspektiv:
Jag klarade inte va det här något mer. Justin hade inte svarat på mina sms och inte heller när jag ringt. Pappa hade efter ett tag gett med sig på att jag åtminstone skulle få säga ett ordentligt farväl till Justin efter att jag hade gråtit och skrikit hejdlöst i över 4 timmar. Nu så var vi påväg mot Stratford där Justin förhoppningsvis satt och vänatade på mig. Min pappa stannade bilen när vi var framme och vände blicken mot mig.
"Jag är ledsen över att du inte fick säga ett ordentligt farväl." Sade han tyst. Det ända jag kunde förmoda att göra var att krama han. Först stelnade han till men efter ett tag slappnade han av och kramade mig tillbaka. "Glöm inte bort att mitt erbjudande om att åka till New York är kvar." Jag nickade och sade hejdå och sedan så hoppade jag ut ur bilen och min pappa körde iväg. Jag kollade upp på Justin gigantiska hus som jag sedan började gå mot dörren. Dörren var öppen så jag bara gick in. Inte ett liv i huset syntes till. Jag lyssnade noggrant efter ett ljud, men inget hördes. Så jag började gå runt och kollade i alla rum på nedervången, men ingen Justin syntes till. Han kan väl inte ha åkt hemifrån utan att ha låst dörren? Han måste vara hemma. Jag gick till trappan och såg en klackesko. Konstigt. Jag hörde ett dovt fnitter. Ännu konstigare... Jag smög långsamt upp för trappan. Här uppe hördes ännu ett ljud ännu högre och ljudet kom från Justins rum. Jag gick fram till dörren och tog ett ljup antetag. Jag undrade var som fanns bakom denna dörr. Jag öppnade dörren.
"Vad fan Justin! Glömde du dörren öppen?!" Hörde jag en ljus tjejröst säga. Jag svalde hårt och svor för mig själv att det inte var en tjejröst jag hört, men jag hörde klart och tydligt att det var en tjej i rummet.
"Nej. Jag är helt säker på att jag stängde den." Hörde jag en full och slöddrande Justin säga och just i den stunden tände Justin lampan. Min blick landade på en blond tjej som låg bredvid med Justin i hans säng. Hela min värld frös till is när jag insåg att dom hade haft sex. Justin som uppfattat vad som hände insåg nu att det var jag som öppnat dörren och stod nu och stirrade på dom.
"Savannah..." Mina ögon fylldes med tårar. Jag öppnade munnen men inget ljud kom fram. "Babe...Låt mig förklara..."
Justin räckte sig efter sin morgonrock och satte på sig den. Han gick fram till mig med tårar i ögonen. 
"Babe..." Sade han tyst.
"Kalla mig inte babe." Sade jag med en kall röst och sedan slapade jag honom rätt över kinden, hårt. Sedan sprang jag ner för trappen och ut ur huset. Jag hörde Justin springa bakom mig men jag orkade inte bry mig. Hur kunde han? Min pappa hade rätt. Jag sprang ut på gatan och ringde pappa samtidigt som jag sprang. 

Här har ni kapitel 7...Det tog lite längre tid än vad vi tänkt oss. Det har vart en massa med skolan som gjort att vi inte hunnit..Men här har ni det iaf.


Chapter 6. - I miss you

Previously:
Jag slog knytnäven hårt mot ratten och svor tyst för mig själv. Jag ska hitta henne och få ha henne i min famn igen. Ingen skulle få ta det jag älskade mest ifrån mig, och då menade jag ingen. Jag satte i nyckeln i tändingen och vred om. Allt jag kunde tänka på nu var att få tillbaka Savannah.

Hela mitt huvud dunkade av smärta och en massa tankar som snurrade runt i mitt huvud. Bl.a om att jag kanske aldrig skulle få se Savannah, mitt livs kärlek, igen vilket gjode så att smärtan dubblades en aning. Jag svängde upp på uppfarten till mitt hus och hoppade fort ut ur bilen. Allt jag behövde nu var en huvudvärkstablett och Savannah, men som alla vet så kommer aldrig jag att få henne tillbaka då Savannah's pappa är mycket listigare än mig och har antagligen åkt långt härifrån så jag inte ska hitta dem.
 
Jag tog ut alvedon-asken från skåpet och tog ut en alvedon som jag sedan svalde. Trött började jag gå mot trappan som ledde till övervåningen där mitt rum låg då jag behövde sova på saken med planen och allt. Det kändes som en evighet men slutligen stod jag framför min säng som jag la mig raklång på. Jag sket i att ta av mig kläderna då jag inte tyckte det behövdes. Tröttheten tog fort över mig och jag somnade nästan direkt.
 
Trött slog jag upp ögonen och kollade på klockan som stod bredvid sängen på nattusbordet och den visade: 11:28. Idag gällde det. Idag skulle jag hitta henne och få tillbaks henne, men först måste jag komma på en plan. Mitt i tänkande hörde jag ett lågt kurrande från min mage som bara kunde betyda en sak. Jag var hungrig. Men jag hade ingen tid för att äta någon frukost. Men så plötsligt kom jag på det; Savannah hade ju sin mobil med sig så jag skulle kunna sms:a henne och fråga var dem var påväg. Min hand åkte fort ner i fickan för att fiska upp min mobil. Jag började knappa in ett sms.
 
Till: Babe
I miss you.
 
Var det de bästa jag kunde komma på? Men skickat är skickat och just nu var ju det ända jag ville var att hon skulle svara så vad jag skrev hade egentligen inte så stor betydelse. Efter några minuters otålig väntan vibrerade min mobil. Hoppfullt kollade jag vem det var som skrivit och när jag såg vem det var höjdes mina munngipor.
 
Från: Babe
I miss you too.
 
"I miss you too."
 
Hon hade sin mobil på sig som var ett plus i kanten. Bara inte hennes pappa skulle ta hennes mobil ifrån henne, för då kommer jag aldrig kunna hitta henne. Skulle jag våga ringa henne eller skulle jag inte våga riskera att jag gjorde så att hennes pappa tog mobilen av henne? Det fick återstå till senare då jag måste komma på en plan nu.
 
Savannah's perspektiv:
Jag och min pappa hade stannat utanför en stuga som såg övergiven ut, men ändå inte. Den såg väldigt fräsch ut för att vara övergiven så någon måste ju äga den och ta hand om den. Min pappa hade direkt sagt åt mig att gå in på "mitt" rum. När vi kommit in i stugan lade jag märke till att allt var lika fräsch på insidan som utsidan.
 
När man kom in i ''mitt'' rum var det första man såg var ett stort fönster som vette ut över baksidan av stugan och till höger om dörren var det en dubbelsäng som det låg massor med kuddar på. Jag lade mig i sängen och jag somnade väldigt fort.
 
Marvin's perspektiv:
Jag vet att de kanske inte var rättvist att dra med Savannah hit, men de var för hennes eget bästa då hennes så kallade pojkvän inte fattade att han skulle hålla sig undan från henne. Vi behövde bara stanna här i några veckor och sen kan hon komma tillbaka till skolan igen och till sina vänner. Jag behövde bara se till att hennes pojkvän tror att det är slut mellan dem, så att han inte söker upp henne igen. Förhoppningsvis lyckas jag få han att flytta så dom aldrig mer träffas, men sån tur tror jag inte att jag kommer att ha.
 
Jag gick in i köket och gick fram till diskbänken för att ta ner en bricka. När brickan stod klar på bordet med en lite frukost på tog jag den med mina händer och börja styra mina steg mot övervåningen där Savannah's rum ligger. Jag gick upp på hennes rum och knackade på dörren, när hon inte sade ''Kom in'' gick jag bara in. Savannah låg på sängen och sov, men vaknade till när dörren gnisslade. Hon kollade på mig med stora söndergråtna ögon med en arg blick.
Jag lade brickan på hennes skrivbord och satte mig bredvid henne i sängen.
"Du... Jag vet att du kanske hatar mig just nu, men jag gjorde de faktiskt för ditt eget bästa. Han är ingen bra kille för dig och det vet du." Savannah slog upp blicken och borrade in sina ögon i mina.
"Och hur fan vet du det? Hah! Jag älskar honom... Han är anledningen till varför jag går upp varje morgon och går till skolan. Utan han skulle jag ruttna i min säng. Han är alltid där för mig som du inte är. Du vet inte ens när jag fyller eller hur gammal jag är så du ska fan inte gå runt och säga "Han är inte bra för dig" för det vet du inte ett skti om!" Fräste Savannah till svar.
Jag andades in några djupa andetag för att lugna ner mig så jag inte skulle få ett utbrott.
"Snälla Svannah, inse det faktum om att Justin är en farlig kille. Han röker och han är med i kriminella gäng som dödar och tjänar pengar på droger. Såna killar ska man hålla sig borta ifrån om man är som dig."
"Snälla Savannah, snälla Svannah...", härmade hon mig med en överdriven röst. "Jag vill för i helvete inte vara snäll! Jag är med vem fan jag vill! Du kan inte längre bestämma över mig för jag är 18år nu!" Skrek hon.
"Vi pratar mer senare. Ät din frukost nu så kan du gå och ta en dusch så kan vi göra något tillsammans sen som en far och dotter... Vi kan pyssla, cykla. Du väljer." Sade jag och gick ut ur Savannah's rum.
 
Savannah's perspektiv:
Gubbjävel som inte fattade ett skit. Han förstörde mitt liv. Jag måste ringa Justin och det är nu. Jag lade ifrån mig boken och tog upp min mobil som jag gömt under madrassen. Jag slog in Justins nummer och efter några få signaler hörde jag en välbekant röst svara:
"Svannah, du lever!" Det kändes som en evighet sedan jag hörde Justins röst.
"Justin..." Jag kände hur mina tårar börja bränna bakom ögonlocken.
"Babe, mår du bra? Han har väl inte gjort dig illa, va? För om han har det ska jag slå ihjäl han för ingen får röra min baby!"
Allt jag kunde tänka på var Justin's underbara röst. Äntligen fick jag höra den igen. Jag vet inte hur länge Justin satt och bara pratade för efter ett tag så frågade han:
"Babe, är du kvar?" Och jag svarade ett lätt "Mm" och så fortsatte han att prata på. De var så skönt att bara sitta och höra på hans röst. Allting kändes så bra just nu. Mitt i mitt tänkande hörde jag hur någon var påväg upp för trappan. Fan... Pappa.
"Justin... Min pappa kommer måste lägga på! Älskar dig." Jag han lagom höra "Okej, hejdå. Älskar dig med" innan jag lade på. Jag gömde mobilen snabbt under kudden.
"Men Svannah du skulle ju äta din frukost och gå och duscha." Sade min pappa och kollade på mig.
"För det första vill jag inte ha någon frukost och för det andra så vill jag inte vara med dig." Svarade jag och tog upp en bok som jag lagt på sängbordet och började läsa i den. Jag hörde hur min pappa smått suckade för sig själv och gick. Jag väntade tills jag var riktigt säker på att han var nere innan jag tog fram mobilen igen. 4 nya sms från Justin. Jag tog upp ett och börja läsa.
 
Från: Justin
Babe... Jag vet att du inte får säga det, men var är du någonstans? Snälla svara...
 
Från: Justin
Fast vänta du kanske inte vet vart ni är då de var mörkt ute när ni åkte dit, så de är ingen idé att du ens svarar.
 
Från: Justin
Babe, lever du? Hallå! Snälla svara... Eller vänta, din pappa kanske tog din mobil. Isf, fuck him.
 
Från: Justin
I love you.
 
Jag log smått för mig själv. Han var bara för gullig. Jag började knappa in ett svar och skicka sedan iväg det och lika snabbt fick jag ett svar tillbaka.
 
Från: Justin
Så... Du vet inte vart ni är alltså? Fan också.
 
Till: Justin
Nej inte precis... Tror inte det. Sry. 
 
Från: Justin
Snälla! Skriv vart den ligger. Plz baby.
 
Till: Justin
Tyvärr. 

Jag fick bara ett "Okej" tillbaka, mera skrev han inte.
Jag lade undan min bok och började tänka på alla fina minnen när jag var liten... I wos young. I was happy.
Allt var ett rent helvete just nu. Min pappa hatade jag mest av allt. Han var som död för mig. Jag tror faktikt jag aldrig hatat någon så mycket som jag hatar han.
 
Efter ett tag hörde jag hur någon kom in i mitt rum så jag vände mig om. Där stod min pappa lika glad som vanligt. Hur fan kan han vara så glad när hans egen dotter håller på att ruttna bort sakta med säkert? Såg han inte att mitt hjärta var i tusen bitar? Om min dotter skulle mått som jag mår just nu skulle jag göra allt för att hon skulle börja må bra igen, men min pappa bara log och såg så jävla glad ut så jag bara vill spy över honom.
 
"Ser att du inte röst din frukost än, men jag tänkte bara fråga om du vill följa med ner och spela något spel för att gå ut är ju inte direkt läge att göra nu." Sade han med en lung ton och log ännu större precis som om att han visste att jag mådde skit och ville förvärra allt.
"Nej. Jag ska stanna här på mitt rum och försöka tänka att allt bara är en dröm för att kidnappa sin dotter är inte det normalaste!" Svarade jag irriterat tillbaks.
Min pappa höjde bara på ögonbrynen och kollade häpet mot mig.
"Men lilla gumman... Nu är det ju så att de är skillnad på att rädda och kidnappa. Jag rädda dig från ett monster som försökte våldta min dotter och föra bort henne ifrån mig." Svarade han med en lugn ton.
"Rädda?! Från ett monster?! Du är ju för fan sjuk i huvudet! Han försökte inte alls att våldta mig! Ser de ut som om att han har gjort det eller?! Hah! Nej, det gör de inte för att han skulle aldrig göra nått sånt mot mig! Vet du vaför? Jo, för han har ett hjärta som inte du har!" Skrek jag till svars. Jag kände hur tårarna hotade att rinna ner vilken sekund som helst.
"Vet du vad? Jag är jävligt trött på din attityd unga dam! Du får vara glad att du ens lever fortfarande för jag skulle bara kunna hämta pistolen jag har med mig överallt för att kunna skydda dig ifrån det där monstret!" Skrek nu min pappa. Jag fattar inte hur han kunde säga så. Min egna pappa sa att han kunde döda mig. Fan honom. Jag måste ringa Justin och säga att han inte kan komma. Jag stod stilla ett långt tag på samma plats för när jag kommit tillbaks till världen igen var min pappa borta. Att jag hata han förut var en underdrift från nu. Han var mer än död för mig. Jag gick till min säng och la mig raklång över den... Den tomma känslan inuti mig börja fösvinna när jag tänkte på Justin. Jag kollade på klockan som hängde på väggen. Den visade 21:45. Jag måste ringa Justin. Om han nu ville komma och rädda mig kan han få komma hit om han vill. Jag tänkte ringa honom och säga var vi är. Jag vill inte spendera en enda sekund till med min såkallade pappa, även om jag riskerade mitt liv. Jag leta upp min mobil under madrassen och slog in hans nummer. Det gick bara fram några signaler innan Justin svara:
 
"Tänkte precis ringa dig... Det är en sak jag måste säga." Svarade Justin. Just när han sa att han måste säga en sak stannade mitt hjärta. Jag visste det. Han skulle göra slut... Jag kände hur några tårar rann ner för min kind. Jag började smått hulka.
"Babe?! Vad är det? Snälla svara mig, Savannah!" Justin måste ha hört mig gråta då han lät helt förtvivlad att jag bara satt helt tyst och grät.
"J-jag visste d-det. D-du vill g-göra slut." Snyftade jag fram.
"Vad pratar du om? Jag skulle aldrig lämna dig och de vet du! Jag älskar dig." Det blev inte direkt bättre när han sade att han älskade mig för han fick mig bara att gråta ännu mer fast mer av glädje fast även av smärta då jag inte får sitta bredvid han när han sade det. Justin försökte med allt för att trösta mig, men jag grät bara mer och mer, men efter ett tag så fick Justin mig att sluta, men lite var de också för att jag var helt tom på tårar.
"Babe... Det jag skulle säga var att jag kommer inatt för att rädda dig. Säg bara var du är." Sade Justin. Jag vet inte om jag andades eller inte för allt bara stanna. Jag kunde varken säga nått eller röra på mig. Det var som om att Gud hade tryckt på en knappt så hela jorden stanna.
Jag sade var den var men ångrade mig när jag sagt det. Jag kom på att det inte bara var mitt liv som jag riskerade, utan Justins också...
"Nej förresten! Kom inte! S...Snälla du!" sade jag, min röst var nära på att spricka.
"Babe. Jag har gjort mycket värre saker så jag tror jag kommer att klara att kunna smita in och sen rädda dig utan att din farsa kommer att märka nått." Sade Justin precis som om att det var självklart.
"D-det är j-just det du i-inte kan." Sade jag lite lågt då min röst var nära på att spricka igen.
"Jo. Det är just det jag kan och jag ska lyckas!" Sade Justin lite mer argt nu då han inte alls var glad över att jag sa vad kan och inte kan göra.
"Justin! Lyssna på mig... Han kommer att döda både mig och dig om du kommer hit! H-han har r-redan hotat med att döda m-mig." Sade jag, men det sista sade jag lägre då jag visste att Justin skulle få ett utbrott.
"OM HAN RÖR DIG MINSTA LILLA KOMMER JAG ATT SKÄRA HALSEN AV HAN!" Skrek Justin i luren så jag var tvungen att ta den lite längre ifrån örat för att inte bli döv.
"Snälla Justin ta det lugnt! Han har satt upp övervakningskameror över hela huset och några vid grinden så det kommer inte att bli lätt." Sade jag med en sansad ton.
"Jag kommer att komma in på ett och ett annat sätt, men hur vet jag inte..."

Vi vet att de kanske inte var de bästa vi skrvit, men man måste ju alltid ha nått emellan de som är bra så man vet vad som händer osv. :)
 
Länge sen vi skrev, vi vet! Det var har vart en massa med skolan osv... MEN vi ska försöka förbättra oss. Vi ska försöka lägga ut ca. 1 kapitel i veckan eller varranan vecka.


Chapter 5. - Caught

Previously:
Jag låste bilen och började gå till huset. När jag kommit fram till den gigantiska muren som gick runt huset, letade jag efter ett bra ställe att klättra upp på. Att gå genom grinden skulle vara för farligt. Jag hittade ett bra ställe och började kräla mig upp, när jag hörde ett harklande. Jag kollade åt sidan, därifrån harklandet kom ifrån för att se vem som gjorde det. När jag såg vem det var svor jag för mig själv och hoppade ner. Jag drog fingrarna frustrerat genom håret. Fan i helvetes jävla skit.
Savannah's pappa. Shit. Jag gick fram till honom och log falskt. 
"Whats up?" Frågade jag. 
Han bara stod där och stirrade på mig, han gjorde inte en min. Inte en muskel i hans ansikte rördes. 
"Vem i helvete är du?" Frågade han med en grov manröst. 
"Hennes...vän." Ljög jag. 
Han höjde på ögonbrynen. 
"Du är den där killen från skolan, va? Jag tror att ni är mer än vänner." Sade han. 
Jag enbart kollade ner i marken och lekte med gruset med skorna. 
"Kolla på mig när jag pratar med dig." Sade han, och jag gjorde som han sa. "Du är hennes pojkvän. Det är väl därför hon har kommit hem sent, dragit massa lögner, kommit sent till skolan och så vidare." 
"Okej, fine. Jag är hennes pojkvän, har du något problem med det eller?" Frågade jag surt. 
"Du grabben, var inte kaxig." Sade han. "Jag har lust att slå dig i ansiktet just nu, men jag gör det inte på grund av grannarna." 
Jag höjde på ögonbrynen och suckade högt. Helvete... Savannah kommer hata mig när hon får reda på det här. 
"Du är inte bra för henne, förstår du inte det? Jag vet vad för slags kille du är." 
Nu tänkte jag inte ljuga, jag tänkte bara säga sanningen. Jag orkade inte mer fler lögner, det är jobbigt för både mig och Savannah. Och jag var tvungen, nu kunde jag inte komma på någon bra lögn. 
"Jag älskar henne." Sade jag ärligt och klart.
Han enbart höjde på ögonbrynen och skrockade till. Han kollade på mig med en blick jag visste betydde: tror-du-jag-går-på-det-?
"När du är klar med henne kommer du att strunta i henne, kasta iväg henne som skräp. Och jag vill inte att min dotter ska bli sårad, förstår du det?" Snäste han åt mig. 
"Men, jag älskar henne verkligen, vare sig du tror på mig eller inte." Sade jag. 
Han tog några steg mot mig, enda tills han nästan nuddade min panna med sin. Sedan stirrade han in i mina ögon. 
"Jag vill att du ska låta min dotter vara. Du är inte värd henne, du är inte värd ett öre. Du är ingen bra grabb, och har inget bra inflytande på henne. Låt henne vara bara, så enkelt är det. Kommer jag på att ni har träffats kommer jag att slå ihjäl dig, tills alla dina ben i kroppen har gått av." Snäste han åt mig så att saliv kom på mig. 
Jag torkade äcklat bort hans spott och stirrade sedan lika surt in i hans ögon som han gjort på mig. 
"Nej, jag tänker inte hålla mig borta från henne. Vill du veta varför? För att jag älskar henne." Snäste jag tillbaka. 
"Älskar du henne, bevisa det. Det kan du bevisa genom att hålla dig borta från henne!" Sade han. 
Och han hade faktiskt rätt, jag hade inget bra inflytande på henne, jag fick henne att ljuga för att vara med mig...
"Förstått?" Nästan skrek han åt mig. "Jag tänker inte berätta för Savannah om det här, men du ska banne mig hålla dig borta från min dotter!" 
"Okej! Fine! Som du vill." Sade jag.
Fast jag tänkte inte hålla mig borta från henne, det skulle förstöra Savannah totalt. Mig också. Hennes pappa kanske inte tror på mig, men jag älskar henne verkligen. Hade inte hon kommit in i mitt liv hade jag fortfarande vara samma skit som förut. Savannah gjorde mig till en bättre människa. Men jag tänkte låta hennes pappa tro att jag skulle hålla mig borta från henne... Jag vände mig om och gick med tunga steg tillbaka till bilen. Jag slet upp bil-dörren och satte mig i bilen, och väntade tills hennes pappa hade gått in. När han gått in letade jag efter en pappersbit och penna i handfacket, efter att ha letat ett tag hittade jag till slut det. Jag skrev på lappen att hon skulle möta mig i stans parkeringshus klockan 23:00. Jag pulade ner lappen i fickan och smög tillbaka till huset. Jag tog mig förbi muren utan problem och klättrade upp till Savannah's fönster. Savannah var inte där, men som tur var fönstret öppet. Jag klev in i rummet och lämnade lappen på byrån. När jag lämnat den smet jag ut tillbaka till bilen.
 
Marvin's perspektiv:
"Savannah?" Ropade jag när jag kom in genom dörren.
När jag inte fick nåt svar gick jag upp på hennes rum och knackade på dörren. Men hon öppnade inte, så jag öppnade dörren själv. Jag kollade mig runt i rummet, men Savannah var inte där. Men så kom jag ihåg att hon var och handlade. Jag skulle precis stänga dörren när jag såg en vit papperslapp ligga på byrån. Jag gick fram till byrån och tog upp lappen och läste.
 
Möt mig vid stans parkeringshus kl. 23:00, ses där. Love you.
 
"Att han inte fattar ett ord av vad jag säger! Nu ska han allt få se..."
 
Savannah's perspektiv:
Det värsta som fanns var att behöva gå och handla. Behöva stå i timmar i kön bara för att köpa lite mjölk och bröd. Men till slut så fick jag äntligen betala och få komma hem och sätta mig framför TV:n och äta min efterlängtade Ben&Jerry's.
 
"Hallå? Pappa jag är hemma." Roppade jag, men fick inget svar.
Var kan han vara? Jag gick in till köket för att plocka in alla varor. När alla varor var på sin plats började jag styra mina steg till trappan för att se om pappa var på övervåningen. Först gick jag in på hans kontor men där var han inte. Jag började gå mot hans sovrum.
"Pappa?" Jag fick inget svar så jag smått öppnade dörren och såg att han inte var där heller.
Jag skulle precis stänga dörren när jag såg en lapp ligga på hans nattuksbord. Jag gick fram till lappen och vek upp den och läste.
 
Möt mig vid stans parkeringshus kl. 23:00, ses där. Love you.
 
Åh nej. Det fick inte vara sant. Jag släppte lappen av ren panik och kollade fort på klockan som visade 22:46. Fort sprang jag ner för trappan ut genom ytterdörren för att sen springa till stans parkeringshus där Justin väntade på mig.
 
Jag var snart framme, jag hörde redan två mäns röster. Det måste vara Justin och pappa. Jag drog igen dragkedjan på jackan och stoppade ner händerna i fickorna. Det var ganska kyligt ute. Jag var slutligen framme, jag gick in och några meter framför mig såg jag Justin stå med spända käkar och knytna knytnävar och min pappa framför mig som inte heller såg så glad ut. Fan, vad ska jag göra nu?
 
"Jag sa att du skulle låta min dotter vara!" Hörde jag min pappa skrika.
"Är du helt jävla pantad eller? Tror du att jag kan låta bli den jag älskar mest av allt eller?!" Skrek Justin tillbaka.
"Om du inte låter min dotter vara så kommer det inte att bli roligt för dig ska du allt veta pojk!"
"Fan heller att jag tänker sluta träffa min tjej bara för att såkallade hennes pappa vill att jag ska det!"
"Passa vad du säger grabben!" Skrek min pappa ännu högre.
"Fan heller gubbjävel." Spottade Justin giftligt ut.
 
Min pappa gick ytterligare närmare Justin och höjde sin hand och slog till Justin med knytnäven. Och ett till slag och ytterligare ett till. Nu fick det vara nog.
"Ge dig pappa, sluta!" Skrek jag ut och sprang fort fram till Justin som nu låg på backen.
Det rann blod från hans näsa och mun. Jag hjälpte Justin upp på benen igen och kollade sen argt mot min pappa.
"Vad fan gör du här Savannah?" Frågade min pappa.
"Vad ser det ut som om att jag gör? Jag räddar min pojkvän ifrån att dö!" Skrek jag tillbaka.
Min pappa spände blicken i mig, och mina ögon fylldes av tårar.
"Använd inte den tonen mot mig unga dam." Sade min pappa med sträng röst.
Justin som nu kunde stå på benen själv gick fram till pappa igen.
"Vad fan är du för pappa?!" Skrek Justin rätt ut i min pappas ansikte och vad jag vet så hatar min pappa när folk skriker han rätt upp i ansiktet.
"Vad fan är ditt jävla problem?!" Skrek min pappa tillbaks och hjöde handen ännu en gång och slog till Justin så han föll ihop på baken.
Jag spärrade upp ögonen. Vad fan har jag för pappa om man nu ska kalla han för pappa. Justin ställde sig upp igen, och jag visste inte alls vad jag skulle göra. Pappa höjde knytnäven igen och var precis på väg att slå Justin, men jag började dra i hans jacka.
"SLUTA!" Skrek jag till honom och drog med all min kraft.
Tårarna rann nerför kinderna, de ville inte ta slut. Pappa lyckades på något sett få jackan ut ur mitt grepp. Han puttade bak mig så jag ramlade ner på backen. Sedan slog han ner Justin också, och när han låg nere på marken sparkade pappa honom. Jag kände hur hatet till pappa bara växte inom mig.
Jag ställde mig upp och pappa gick några steg fram till mig och tog ett fast grepp om min handled. Han började dra mig till hans bil. Jag stretade emot i ren panik och slog honom överallt.
"Släpp mig!" Skrek jag. 
Jag sneglade mot Justins håll, han låg fortfarande nere på marken. Han kämpade för att ta sig upp. 
"Hoppa in i bilen." Sade han bestämdt och slet upp bildörren.
Jag enbart skakade på huvudet.
"Gör som jag säger!" Skrek han.
Jag försökte ta mig ur hans grepp så jag kunde springa fram till Justin, men efter några försök insåg jag att det var hopplöst. Jag snyftade till och hoppade motvilligt in i bilen. Pappa stängde dörren efter mig. Jag såg hur han fick runt bilen och hoppa sen in i den fast på förarsidan. Han stoppade in nyckeln i tändingen och vred om. Ett smått litet brummel hördes och han började köra iväg. Jag kollade ut genom fönstret, Justin hade ställt sig upp och kollade på mig med stora sorgsliga ögon. Pappa körde iväg och Justin blev bara mindre och mindre, till slut såg jag honom inte.
Justin's perspektiv:
Ilskan bubblade i mig. När jag såg Savannah's pappas bil komma upp på parkeringshustaket tänkte jag bara en sak och det var att det skulle sluta illa, det visade sig att jag hade rätt. Nu var hon borta, antagligen förevigt. Utan henne kunde jag inte leva. Hennes söta skratt, hennes vackra leende, hennes stora bruna ögon, hela hon helt enkelt. Hon var mitt liv och nu var hon borta för gott. Jag slog knytnäven hårt mot ratten och svor tyst för mig själv. Jag ska hitta henne och få ha henne i min famn igen. Ingen skulle få ta det jag älskade mest ifrån mig, och då menade jag ingen. Jag satte i nyckeln i tändingen och vred om. Allt jag kunde tänka på nu var att få tillbaka Savannah.

Justin vart slagen av Savanna's pappa?! Och vad tror ni kommer hända med Savannah?
 
Och för att ni har hållit ut fick ni ett extra kapitel!


Vi är två tjejer vi namn Jennifer, 15år och Carro, 14år som driver denna novell. Vi började skriva denna novell för att vi älskar att skriva och idén med det hela var jag (Jennifer) som kom på... Jag tänkte att det inte är så många som skriver en novell om en musikvideo eller att Justin (i det här fallet) har en tjej direkt i början av novellen. Vi hoppas ni stannar och fortsätter läsa på våran novell ♥