Chapter 5. - Caught

Previously:
Jag låste bilen och började gå till huset. När jag kommit fram till den gigantiska muren som gick runt huset, letade jag efter ett bra ställe att klättra upp på. Att gå genom grinden skulle vara för farligt. Jag hittade ett bra ställe och började kräla mig upp, när jag hörde ett harklande. Jag kollade åt sidan, därifrån harklandet kom ifrån för att se vem som gjorde det. När jag såg vem det var svor jag för mig själv och hoppade ner. Jag drog fingrarna frustrerat genom håret. Fan i helvetes jävla skit.
Savannah's pappa. Shit. Jag gick fram till honom och log falskt. 
"Whats up?" Frågade jag. 
Han bara stod där och stirrade på mig, han gjorde inte en min. Inte en muskel i hans ansikte rördes. 
"Vem i helvete är du?" Frågade han med en grov manröst. 
"Hennes...vän." Ljög jag. 
Han höjde på ögonbrynen. 
"Du är den där killen från skolan, va? Jag tror att ni är mer än vänner." Sade han. 
Jag enbart kollade ner i marken och lekte med gruset med skorna. 
"Kolla på mig när jag pratar med dig." Sade han, och jag gjorde som han sa. "Du är hennes pojkvän. Det är väl därför hon har kommit hem sent, dragit massa lögner, kommit sent till skolan och så vidare." 
"Okej, fine. Jag är hennes pojkvän, har du något problem med det eller?" Frågade jag surt. 
"Du grabben, var inte kaxig." Sade han. "Jag har lust att slå dig i ansiktet just nu, men jag gör det inte på grund av grannarna." 
Jag höjde på ögonbrynen och suckade högt. Helvete... Savannah kommer hata mig när hon får reda på det här. 
"Du är inte bra för henne, förstår du inte det? Jag vet vad för slags kille du är." 
Nu tänkte jag inte ljuga, jag tänkte bara säga sanningen. Jag orkade inte mer fler lögner, det är jobbigt för både mig och Savannah. Och jag var tvungen, nu kunde jag inte komma på någon bra lögn. 
"Jag älskar henne." Sade jag ärligt och klart.
Han enbart höjde på ögonbrynen och skrockade till. Han kollade på mig med en blick jag visste betydde: tror-du-jag-går-på-det-?
"När du är klar med henne kommer du att strunta i henne, kasta iväg henne som skräp. Och jag vill inte att min dotter ska bli sårad, förstår du det?" Snäste han åt mig. 
"Men, jag älskar henne verkligen, vare sig du tror på mig eller inte." Sade jag. 
Han tog några steg mot mig, enda tills han nästan nuddade min panna med sin. Sedan stirrade han in i mina ögon. 
"Jag vill att du ska låta min dotter vara. Du är inte värd henne, du är inte värd ett öre. Du är ingen bra grabb, och har inget bra inflytande på henne. Låt henne vara bara, så enkelt är det. Kommer jag på att ni har träffats kommer jag att slå ihjäl dig, tills alla dina ben i kroppen har gått av." Snäste han åt mig så att saliv kom på mig. 
Jag torkade äcklat bort hans spott och stirrade sedan lika surt in i hans ögon som han gjort på mig. 
"Nej, jag tänker inte hålla mig borta från henne. Vill du veta varför? För att jag älskar henne." Snäste jag tillbaka. 
"Älskar du henne, bevisa det. Det kan du bevisa genom att hålla dig borta från henne!" Sade han. 
Och han hade faktiskt rätt, jag hade inget bra inflytande på henne, jag fick henne att ljuga för att vara med mig...
"Förstått?" Nästan skrek han åt mig. "Jag tänker inte berätta för Savannah om det här, men du ska banne mig hålla dig borta från min dotter!" 
"Okej! Fine! Som du vill." Sade jag.
Fast jag tänkte inte hålla mig borta från henne, det skulle förstöra Savannah totalt. Mig också. Hennes pappa kanske inte tror på mig, men jag älskar henne verkligen. Hade inte hon kommit in i mitt liv hade jag fortfarande vara samma skit som förut. Savannah gjorde mig till en bättre människa. Men jag tänkte låta hennes pappa tro att jag skulle hålla mig borta från henne... Jag vände mig om och gick med tunga steg tillbaka till bilen. Jag slet upp bil-dörren och satte mig i bilen, och väntade tills hennes pappa hade gått in. När han gått in letade jag efter en pappersbit och penna i handfacket, efter att ha letat ett tag hittade jag till slut det. Jag skrev på lappen att hon skulle möta mig i stans parkeringshus klockan 23:00. Jag pulade ner lappen i fickan och smög tillbaka till huset. Jag tog mig förbi muren utan problem och klättrade upp till Savannah's fönster. Savannah var inte där, men som tur var fönstret öppet. Jag klev in i rummet och lämnade lappen på byrån. När jag lämnat den smet jag ut tillbaka till bilen.
 
Marvin's perspektiv:
"Savannah?" Ropade jag när jag kom in genom dörren.
När jag inte fick nåt svar gick jag upp på hennes rum och knackade på dörren. Men hon öppnade inte, så jag öppnade dörren själv. Jag kollade mig runt i rummet, men Savannah var inte där. Men så kom jag ihåg att hon var och handlade. Jag skulle precis stänga dörren när jag såg en vit papperslapp ligga på byrån. Jag gick fram till byrån och tog upp lappen och läste.
 
Möt mig vid stans parkeringshus kl. 23:00, ses där. Love you.
 
"Att han inte fattar ett ord av vad jag säger! Nu ska han allt få se..."
 
Savannah's perspektiv:
Det värsta som fanns var att behöva gå och handla. Behöva stå i timmar i kön bara för att köpa lite mjölk och bröd. Men till slut så fick jag äntligen betala och få komma hem och sätta mig framför TV:n och äta min efterlängtade Ben&Jerry's.
 
"Hallå? Pappa jag är hemma." Roppade jag, men fick inget svar.
Var kan han vara? Jag gick in till köket för att plocka in alla varor. När alla varor var på sin plats började jag styra mina steg till trappan för att se om pappa var på övervåningen. Först gick jag in på hans kontor men där var han inte. Jag började gå mot hans sovrum.
"Pappa?" Jag fick inget svar så jag smått öppnade dörren och såg att han inte var där heller.
Jag skulle precis stänga dörren när jag såg en lapp ligga på hans nattuksbord. Jag gick fram till lappen och vek upp den och läste.
 
Möt mig vid stans parkeringshus kl. 23:00, ses där. Love you.
 
Åh nej. Det fick inte vara sant. Jag släppte lappen av ren panik och kollade fort på klockan som visade 22:46. Fort sprang jag ner för trappan ut genom ytterdörren för att sen springa till stans parkeringshus där Justin väntade på mig.
 
Jag var snart framme, jag hörde redan två mäns röster. Det måste vara Justin och pappa. Jag drog igen dragkedjan på jackan och stoppade ner händerna i fickorna. Det var ganska kyligt ute. Jag var slutligen framme, jag gick in och några meter framför mig såg jag Justin stå med spända käkar och knytna knytnävar och min pappa framför mig som inte heller såg så glad ut. Fan, vad ska jag göra nu?
 
"Jag sa att du skulle låta min dotter vara!" Hörde jag min pappa skrika.
"Är du helt jävla pantad eller? Tror du att jag kan låta bli den jag älskar mest av allt eller?!" Skrek Justin tillbaka.
"Om du inte låter min dotter vara så kommer det inte att bli roligt för dig ska du allt veta pojk!"
"Fan heller att jag tänker sluta träffa min tjej bara för att såkallade hennes pappa vill att jag ska det!"
"Passa vad du säger grabben!" Skrek min pappa ännu högre.
"Fan heller gubbjävel." Spottade Justin giftligt ut.
 
Min pappa gick ytterligare närmare Justin och höjde sin hand och slog till Justin med knytnäven. Och ett till slag och ytterligare ett till. Nu fick det vara nog.
"Ge dig pappa, sluta!" Skrek jag ut och sprang fort fram till Justin som nu låg på backen.
Det rann blod från hans näsa och mun. Jag hjälpte Justin upp på benen igen och kollade sen argt mot min pappa.
"Vad fan gör du här Savannah?" Frågade min pappa.
"Vad ser det ut som om att jag gör? Jag räddar min pojkvän ifrån att dö!" Skrek jag tillbaka.
Min pappa spände blicken i mig, och mina ögon fylldes av tårar.
"Använd inte den tonen mot mig unga dam." Sade min pappa med sträng röst.
Justin som nu kunde stå på benen själv gick fram till pappa igen.
"Vad fan är du för pappa?!" Skrek Justin rätt ut i min pappas ansikte och vad jag vet så hatar min pappa när folk skriker han rätt upp i ansiktet.
"Vad fan är ditt jävla problem?!" Skrek min pappa tillbaks och hjöde handen ännu en gång och slog till Justin så han föll ihop på baken.
Jag spärrade upp ögonen. Vad fan har jag för pappa om man nu ska kalla han för pappa. Justin ställde sig upp igen, och jag visste inte alls vad jag skulle göra. Pappa höjde knytnäven igen och var precis på väg att slå Justin, men jag började dra i hans jacka.
"SLUTA!" Skrek jag till honom och drog med all min kraft.
Tårarna rann nerför kinderna, de ville inte ta slut. Pappa lyckades på något sett få jackan ut ur mitt grepp. Han puttade bak mig så jag ramlade ner på backen. Sedan slog han ner Justin också, och när han låg nere på marken sparkade pappa honom. Jag kände hur hatet till pappa bara växte inom mig.
Jag ställde mig upp och pappa gick några steg fram till mig och tog ett fast grepp om min handled. Han började dra mig till hans bil. Jag stretade emot i ren panik och slog honom överallt.
"Släpp mig!" Skrek jag. 
Jag sneglade mot Justins håll, han låg fortfarande nere på marken. Han kämpade för att ta sig upp. 
"Hoppa in i bilen." Sade han bestämdt och slet upp bildörren.
Jag enbart skakade på huvudet.
"Gör som jag säger!" Skrek han.
Jag försökte ta mig ur hans grepp så jag kunde springa fram till Justin, men efter några försök insåg jag att det var hopplöst. Jag snyftade till och hoppade motvilligt in i bilen. Pappa stängde dörren efter mig. Jag såg hur han fick runt bilen och hoppa sen in i den fast på förarsidan. Han stoppade in nyckeln i tändingen och vred om. Ett smått litet brummel hördes och han började köra iväg. Jag kollade ut genom fönstret, Justin hade ställt sig upp och kollade på mig med stora sorgsliga ögon. Pappa körde iväg och Justin blev bara mindre och mindre, till slut såg jag honom inte.
Justin's perspektiv:
Ilskan bubblade i mig. När jag såg Savannah's pappas bil komma upp på parkeringshustaket tänkte jag bara en sak och det var att det skulle sluta illa, det visade sig att jag hade rätt. Nu var hon borta, antagligen förevigt. Utan henne kunde jag inte leva. Hennes söta skratt, hennes vackra leende, hennes stora bruna ögon, hela hon helt enkelt. Hon var mitt liv och nu var hon borta för gott. Jag slog knytnäven hårt mot ratten och svor tyst för mig själv. Jag ska hitta henne och få ha henne i min famn igen. Ingen skulle få ta det jag älskade mest ifrån mig, och då menade jag ingen. Jag satte i nyckeln i tändingen och vred om. Allt jag kunde tänka på nu var att få tillbaka Savannah.

Justin vart slagen av Savanna's pappa?! Och vad tror ni kommer hända med Savannah?
 
Och för att ni har hållit ut fick ni ett extra kapitel!


Chapter 4. - Thoughts

Previously:

"See you." Sade han och gav mig ett leende.

Han hoppade ut ur fönstret och jag lade mig ner på sängen. Hur länge skulle vi lyckas hålla vårat förhållande hemligt för pappa? Jag kan inte ljuga länge till, men jag gör det bara för vårat eget bästa. Pappa skulle bara tro att Justin kommer slänga mig som om jag vore sopor när han är klar med mig, men Justin är inte en sådan kille. Jag suckade för mig själv.


Jag vände på mig och kände något varmt, jag flyttade närmare det varma och lutade huvudet mot det. Plötsligt kände jag en hand på huvudet och ett viskande i örat. 
"Godmorgon sleepyhead." Shit, jag låg i någons famn.
Jag slog upp ögonen fort i ren panik, men blev lugn när det bara var Justin som låg bredvid mig i sängen. Han log mot mig. Jag satte mig upp och sträckte på mig. 
"Nej, babe. Gå inte, du kan ligga kvar i min famn." Sade han och gav mig valpblickar. 
Jag skakade på huvudet. 
"Min pappa kan upptäcka dig när som helst." Sade jag. 
Jag gick till byrån och tog fram ett par grå mjukisbyxor, som jag sedan satte på mig. 
"Hur kom du ens in hit?" Frågade jag förvånat samtidigt som jag tog på mig mina bruna uggs. 
"Fönstret." Svarade han. 
Jag gick och satte mig bredvid honom i sängen. 
"Jag är ledsen men du måste tyvärr gå." Han sträckte sig fram och kysste mig på pannan. 
"Okej då, men ring sedan om du vill." 
Jag höjde på ögonbrynen. 
"Jag kan inte vara ute hela natten om du trodde det, det är skola imorgon." 
Han flinade och skrockade till.
"Det är lördag, varför annars har inte ditt alarm ringt? Om du kollar på klockan ser du att den är 10." 
"Jaja, men jag kanske ringer sedan. Men nu måste du gå innan pappa kommer." Sade jag. 
Vi ställde oss upp och gick fram till fönstret. Han öppnade det och sedan kysste han mig hejdå. När han hoppat ner ställde jag mig vid fönstret och vinkade, jag stängde inte fönstret förrän han gått iväg. När jag stängt fönstret knackade pappa på dörren. Jag suckade tungt. 
"Vad är det?" Frågade jag irriterat. 
"Inte den tonen till mig!" Snäste han åt mig. 
Han öppnade dörren och stirrade på mig, han var sur. 
"Rektorn ringde nyss, tydligen så var du sen till skolan igår." Sade han och stirrade in i mina ögon.
"Men--" Började jag men avbröts. 
"Vänta, jag var inte klar." 
Jag suckade och höjde på ögonbrynen, och försökte att kolla överallt förutom på han. 
"Du och någon annan kille var sen, ni kom till skolan tillsammans. Han sade att ni hade sagt att ni hade försovit er, men du var inte hemma den natten." Började han. Jag kände på mig var det här skulle leda till. Utegångsförbud...
"Var du med den killen? Enligt rektorn är han ingen bra kille. Umgås inte med honom något mer, okej?!" 
"Men papp--" 
"Nej, Savannah. Inga men! Du har utegångsförbud." Sade han med sträng röst. 
Innan jag hann komma med någon protest hade han lämnat rummet. Jag gick och satte mig på sängen och tog upp min mobil som låg på nattusbordet och skicka iväg ett sms till Justin.

Till: Justin
Kommer inte kunna träffa dig ikväll då jag har fått utegångsförbud...
 
Efter bara några sekunder efter plingade min mobil till och jag hade fått ett svar.
 
Från: Justin
Fuck. Jag visste att din pappa skulle komma på oss... Vad ska vi göra nu?
 
Ja. Frågan var vad vi skulle göra nu. Aldrig att jag skulle klara mig utan Justin då han var mitt allt. Just nu vill jag bara rymma hemifrån med honom. Nej, Sluta tänka så Savannah... Men pappa visste ju inte att det var Justin, jag kan bara kom upp med en ursäkt. Som att vi träffades på vägen till skolan, fast jag hatar att ljuga men vad för annat val har jag?

Justin's perspektiv:
Fan. Jag visste att det här skulle hända. Hennes pappa blir allt mer misstänksam, snart kommer han att komma på oss. Snart räcker inte Savannah's lögner till, de blir allt dåligare och hon tycker inte ens om att ljuga för sin pappa. Jag förstår att hennes pappa skulle vara emot vårat förhållande om han kom på det, jag har själv tänkt tanken att jag inte är bra för henne. Men man måste kämpa för kärleken, thats it! Men, oavsett vad hennes pappa säger är det nog dags för sanningen. Tyvärr är det så. Men, inte riktigt än, jag och Savannah måste ha en plan över hur vi ska göra. Men nu har hon fått utegångsförbud, så enda sättet att träffa henne är att komma till hennes hus. Min mobil plingade till, ett nytt sms från Savannah antagligen. Jag tog upp min iPhone och läste.

Från: Babe 
I have nooo idea... BTW så vet pappa faktiskt inte att vi är tillsammans. Jag kan komma upp med någon lögn, hur mycket jag än hatar att ljuga rätt upp i ansiktet på honom. Men vi ses ju i skolan imorgon, right?

Jag suckade för mig själv, vårat förhållande borde inte vara så hemligt. Jag och Savannah hade inte behövt smyga omkring, och då hade inte hon behövt ljuga för sin pappa. Men nu är det som det är. 
Jag bestämde mig för att åka till Savannah trots allt, fast risken att hennes pappa skulle upptäcka mig var stor. Jag lade ner mobilen i fickan och stängde av TV:n, sedan gick jag ut till bilen och startade motorn och började köra till Savannahs hus.

När jag såg en skymt av hennes hus parkerade jag bilen på sidan av vägen. Jag tog ur nycklarna och klev ur bilen. Det började bli mörkt ute, och solen höll på att gå ner. Jag låste bilen och började gå till huset. När jag kommit fram till den gigantiska muren som gick runt huset, letade jag efter ett bra ställe att klättra upp på. Att gå genom grinden skulle vara för farligt. Jag hittade ett bra ställe och började kräla mig upp, när jag hörde ett harklande. Jag kollade åt sidan, därifrån harklandet kom ifrån för att se vem som gjorde det. När jag såg vem det var svor jag för mig själv och hoppade ner. Jag drog fingrarna frustrerat genom håret. Fan i helvetes jävla skit.

Lååång tid det tog med att lägga upp ett nytt kapitel då... Förlåt men vi båda har varit sjukt upptagna och allt. Kapitlet blev kort, men vi vill ju inte avslöja vem som harklade.